Att leva i sin tid betyder oftast, att du som människa följer, mer eller mindre, bara med, och accepterar det som sker. Varje tid och samhälle har sina kollektiva tankevärldar som styr det dagliga livet hos sina invånare. För varje generation sker en förändring, ibland liten, ibland stor. Tankar och förhållningssätt som tidigare ansågs vara bra, kan idag uppfattas som helt absurda och till och med rent skadliga.
Det som berättas i denna historia är från en tid då otäcka saker skulle glömmas bort, minnet skulle med tiden blekna, och slutligen bli helt utraderat. Lösningen för detta var, att det som hänt inte fick nämnas, varken i ord eller tanke. Livet skulle gå vidare. Det gamla skulle inte få hindra framtidens lyckliga händelser att komma.
Konsekvensen att detta synsätt blev förstås blev att det otäcka, onämnbara blev inkapslat långt in i hjärtat, som ett sår som aldrig fick tid att läka, ständigt blödande.
Ovanpå detta rådande synsätt får du lägga till den tidens rådande sociala och hierarkiska struktur. Vilka röster var det som blev hörda och vilkas röster var det som inte fick komma till tals. Indirekt pratar vi förstås om de som hade makt och de maktlösa, något som leder oss till; de som hade utbildning gentemot de som saknade sådan. Och i en tid där det var främst männen som fick utbildning och yrkesarbetade så missgynnade detta förstås kvinnorna som bara tog hand om hem och familj. Så när det så hände sig, att det förstfödda barnet, som till denna dag varit friskt och gett så mycket lycka, fick ont i magen togs det emot på olika sätt. Modern blev rädd och fruktade det värsta. Fadern med sin utbildning och tilltro till samhällssystemet tog inte sin hustrus oro på allvar.
–Magont går över, sade han till modern. Men det onda fortsatte, lite diffust som det kan göra hos små barn.
Modern fick till slut med fadern på, att de skulle ta sin älskade förstfödda, till en provinsialläkare. Han skulle tala om för dem båda vad det var för fel på deras barn.Utan tillgång till röntgen och annan medicinsk utrustning som är självklar idag var det svårt att veta orsaken till barnets magont. Och inte kunde det lilla barnet förklara, så de vuxna förstod. Nej det onda skulle nog gå över av sig själv. Inget att oroa sig över.
Med de orden kände sig fadern lugnad. Läkaren visste, med sin utbildning, vad han talade om. Det onda skulle gå över av sig själv.Men det gjorde inte det, och allt slutade så illa, så illa. Och när det gick upp för dem alla, var det allt för sent.
När de träffade läkaren igen, sade han till mannen och kvinnan, de som nyss varit modern och fadern:
Försök att glömma det som hänt.
Skaffa ett nytt barn, så fort som möjligt och gå vidare.
Men modern vägrade att glömma. Under alla år hade hon det inramande fotografiet på sin lilla flicka, framför den blommande rododendronbusken, stående på sitt sminkbord, i det gemensamma sovrummet. Och varje dag i hela sitt liv tänkte hon;
om hon ändå hade insisterat på, att de skulle ha tagit deras förstfödda, lilla flicka, till det stora sjukhuset, fem mil bort.
