Högarna
Här ligger de blottlagda, sorterade efter sitt utseende, i stora högar. Högar som ruvar på stora djupa hemligheter. En gång i urtiden var de delar av mångt större formationer. Idag har alla högar återskapat sina historiska former. Åkallade från sina innersta minnen. De tog tillbaka de former de en gång hade, i jordens barndom, när de fortfarande var de stora mäktiga bergskedjorna.
Ja, är det då bergskedjor som vi ser på fotografierna? Både ja och nej.
Vi kanske rättare sagt kan gå med på att dessa högar utger sig att vara något som de inte alls är, när du närmar dig högarna. Det är inte bergskedjor vi ser, inte berg från något exotiskt kargt land eller fotografier från ett berglandskap i innersta Tibet. Vi skulle till och med kunna säga att här högarna är naturens eget svar på grisch. Formationer som vill se rikare och flådigare ut än vad de egentligen är.
Att ge sken av att vara stora bergmassiv när man endast är små sandkorn på 0,6-2 mm i diameter eller som grus på 2 mm-60 mm är ett stycke magi.
Skapande krafter bygger upp och motsatta krafter bryter ner. Sedan börjar allt om igen. Bergskedjor bildas och eroderas ner till sand och grus för att till slut hamna i haven. Eller som här i en grustäkt i Värmland.
Och mitt i allt, finns vi människor. Vi som tar och förbrukar det som tagit naturen, miljoner år att skapa. Vi människor tror, att vi står över naturens lagar. Och kanske kan vi göra det, ännu ett tag.
Men endast ett väldigt litet, litet tag, innan allt är för sent.
