Av jord till jord
Jag hade hållit andan så länge. Hoppats så mycket, levt dag för dag. Men blundat för framtiden och slutet. Det var en icketanke som varken fick sägas högt eller tänkas. Men en dag så fanns inte min bror längre.
Några månader senare, utan avsikt började jag gå upp för backen till platsen, landskapet med alla dessa jordhögar. Där de gula truckarna tömmer ut allt som vi människor, gör oss av med på en återvinningsstation. Allt som inte återvinns, som där lagras, växer, lager på lager.
Ett landskap för ingen. En världens slutpunkt. En hållplats. Innan nya gula truckar kommer farande, med nya massor som läggs på de tidigare lagren.
Jag går där och tänker, kan detta vara själva transithallen mellan döden och den stora vilan? Innan det blir ett nytt liv, någonstans. Eller inte. För visst finns du, där jag är?
Jag vill tänka så. Vill inte släppa taget. Jag rör vid dina saker och vill minnas.
Sakta växer grönska, breder ut sig. Ger tröst över tid.
Jag visste redan, när jag ville fotografera dig, att bilderna bara skulle visa din tid som sjuk. Jag kunde inte ta in, ville inte ta in. Jag började se dina sker som ett bokslut. Där vissa saker fick ett större värde än andra. Det är de bilderna jag ser på näthinnan, när jag blundar.
En dag syns inte den bara jorden, i transitlandet. Det gröna har tagit över och livet, går vidare.
Men under ytan är allt, är allt som förut. Alltid saknad och så kommer det, att förbli.
